Se hela filmen: Kvinnorna och generalerna

Genre: Dokumentär
Regissör: Maj Wechselmann.
Speltid: 56 min
Finansierad av: SVT / NRK / Fritt Ord (Norge) 2010.
Språk: Engelska / Indonesiska (Bahasi) /Engelsk text

Färg: Färg/svartvitt

 Se hela filmen på Vimeo:

THE WOMEN AND THE GENERALS from Maj Wechselmann on Vimeo.

Se trailern på You Tube:

År 1965 anklagades kvinnoorganisationen Gerwani i Indonesien för att ha torterat sex generaler till döds och för att ha planerat en statskupp tillsammans med kommunisterna. Men allt var ett propagandatrick iscensatt av den indonesiske diktatorn Suharto.

Propagandan togs till ursäkt för att inleda ett av världens största folkmord, under åren 1965-1968. Filmen innehåller arkivmaterial och intervjuer med överlevande från fånglägren, kvinnorörelsen, de radikala rörelserna, forskare samt Indonesiska tjänstemän från kommissionen för mänskliga rättigheter i Indonesien.

Maj Wechselmann ger bakgrunden

Vi har producerat denna film om folkmordet i Indonesien 1965 till 1968 med förhoppningen om att film kan göra skillnad. (Film HAR gjort politisk skillnad när det gäller omvärldens hållning gentemot Indonesien två gånger – 1991 och 2009 – läs här nedan.)

I denna film erkänner för första gången i historien en indonesisk ämbetsman – att ett FOLKMORD ÄGDE RUM 1965-1968. Denna ämbetsman är inte vem som helst, han är President of the National Commission for Human Rights i Jakarta och hans namn är Idfal Kassim: ”Vi medger att offrens antal uppgår till 500.000 – möjligen en miljon.” Hans kommissionär, Kabul Supriyadhie, kallar massakrerna för ”extraordinära förbrytelser”, och berättar om de offer som blev halshuggna. Huvudena fick deras hustrur bära hem. Tyvärr har Idfal Kassim enbart råd med sju researchers som undersöker morden på en miljon människor! Minst 150.000 människor sattes i omänskliga fängelser och fångläger, där de flesta dog av svält.

I filmen berättar också före detta TAPOLS (politiska fångar) om livet i fängelserna. De är före detta studentaktivister, lärare, fackföreningsledare, journalister osv, men först och främst kvinnor ur den progressiva feministiska kvinnoorganisationen Gerwani, som innan Suharto kom till makten var världens tredje största med över en miljon medlemmar.

I oktober 1975 dödades fem unga tv-journalister av indonesiska soldater, när de rapporterade om den indonesiska militärinvasionen som just ägde rum på Östtimor. Journalisterna hade rapporterat från Östtimor till tv-kanaler i Australien. Allt för många och goda affärsförbindelser mellan Australien och Indonesien ledde till att saken sopades under mattan, en polisutredning lades ned. Men journalisternas släktingar vägrade att ge upp. I slutet av 2009 släpptes den stora fiktionfilmen Balibo om mordet på de fem journalisterna – och väckte en folkstorm i Australien. De australiensiska myndigheterna har varit tvingade att återuppta polisutredningen – vilket i sin tur har lett till att Indonesien har förklarat att man skall kyla ned de diplomatiska förbindelserna med Australien – inte dåligt för en fiktionfilm. Balibo har bannlysts i Indonesien med det goda resultatet att filmen säljs som piratkopior i tio tusen exemplar under disk av indonesiska DVD-säljare.

Den första november 1991 dokumenterade den unga kvinnliga journalisten Amy Goodman och ett TV-team massakern på kyrkogården Santa Cruz, i Dili, Östtimor, där flera hundra obeväpnade människor dödades av indonesisk militär. Indonesiska soldater sårade allvarligt kameramannen Max Stahl, men bilderna smugglades ut och när de publicerades fick detta så småningom konsekvensen att FN beslöt om sanktioner mot Indonesien.

Vi berättar också om fallet Munir Said Thalib, advokat och förkämpe för mänskliga rättigheter, som mottog the Right Livelihood Award 2002, men sedan mördades 2004. Endast en person har dömts för mordet, men Munirs kolleger misstänker statlig inblandning. De som offentligt krävt fortsatt utredning av vem som egentligen låg bakom mordet har hotats med förtalsåtal.